Modette

Krönika: The show must go on

Helt plötsligt kändes allt som en kuliss. Jag kom ut från kontoret och skulle precis snedda över Hamngatan när känslan kom över mig. Allt är som i en teater. Som att det här är en kuliss och alla jag möter är bara skådespelare. 


Kanske var det för att temperaturen ute var mycket varmare den här kvällen än alla andra kvällar jag gått hem sent från jobbet hittills i år.  Det var den första vårdagen och jag och Mikaela hade ätit köttbullar på NK till lunch, och pratat om att det sjukt nog var 14 grader ute. Men nu var det kväll. En vårkväll.


Jag hade fortfarande vinterkappa och mössa. Det var skönt. Ja, kanske var det just det; att det var overkligt behagligt att gå ut i stockholmskvällen.


Och jag var helt plötsligt bara en person som spelade biträdande jurist som gick hem från advokatbyrån där i vårkvällen. Vem är jag egentligen? Vem har byggt kulisserna. Vem satte ljuset. Vem regisserar. Producerar. Finansierar. Hur är min karaktär nu igen.


Kanske var det att det var ljusare än alla andra kvällar i år som fick mig att känna att hela NK skulle falla platt som en kuliss och landa på Hamngatan. Eller kanske var det bara att livet helt plötligt, bara för en sekund, var så som jag någongång för länge sedan föreställt mig att det kanske skulle vara "när jag blev stor".


Man får inte så många såna ögonblick på ett år,  eller i ett liv. Där allt känns sådär speciellt och man ser sig själv utifrån. Det var liksom för ljust, varmt och bra för att vara sant. Men så kom jag på att det kanske är det livet är: en teaterkuliss där vi alla bara är skådespelare i våra egna liv. Men den sekunden man reflekterar över hur det skulle vara om kulissen föll och ser allt litegrann utifrån- då lever man. På riktigt. Om så bara för ett ögonblick. Jag ska samla så många såna ögonblick jag bara kan. 


(null)







Matilde Abejón