Modette

Det är inte så bra nu
(null)

Hej där allihopa.
Länge sen nu. Det har känts jobbigt och svårt att komma tillbaka hit till er. Har inte vetat vad jag ska säga eller var jag ska börja. Men nu kände jag för det, så här kommer det. En flod av ord om vad som händer i mitt liv just nu. Allt är upp och ned och jag mår inte så bra.

Jag var lite ledig från sociala medier i sommar, var mest på landet med familjen och J. Sen var jag i Frankrike en vecka med Tillen. Sen kom jag hem och började jobba. Då rämnade marken under mig. En dag hann jag jobba innan mattan rycktes undan och jag helt plötsligt satt i en taxi på väg till Danderyds sjukhus med en remiss i handen med massa läskiga ord man inte vill se. Sen blinkade jag igen och 24h hade gått och jag satt återigen på Danderyds sjukhus denna gången med en kvinnlig specialist som sa minst lika allvarliga ord som dom som stod på lappen. Jag bara grät och grät. Och jag bär fortfarande runt på den där lappen i handväskan. För jag vet ingenting än. Ingen vet. Dom försöker analysera och förstå vad det är jag står inför. Och vi bara väntar. Och jag bara läser. Forskningsrapporter, olika studier, statistik, information. 90% om man hittat det tidigt, 73% i genomsnitt, 46% om man är under 35 år, 25% om man är under 35 år och det spridit sig. 25%. Wow. Jag kanske faktiskt dör nu tänkte jag då. Gud vad jag grät när jag läste det. Men jag tror mer på 90%, om det ens är elakartat vilket jag ju inte vet än. Men 90% är det enda jag kan och vill tro (om det är det dom tror att det är). Jag lever efter att det är 90%. Det är bra statistik. 

Just nu mår jag helt okej. Har haft på mig riktiga kläder idag. Inte bara nattlinne och tjocktröja. Är bara med familjen och med J. Kan inte förmå mig själv att göra något annat. Vill inte heller.

Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Men att skriva ger mig alltid tröst. Och jag kan bara vara mig själv i den här situationen. Jag har det lite tufft helt enkelt. 

Oavsett vad som händer nu kommer den här upplevelsen ha ändrat mig för alltid. Man blir inte densamma efter det här. Det går inte. 

Hörs snart igen. Puss och kram! //T


Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Matilde Abejón