Modette

Om att vänta på ett cancerbesked

Den är märklig, tiden som går.

Jag trodde aldrig att jag skulle leva igenom den här väntan som 25-åring. Jag som är lite hypokondrisk också. Så många gånger som jag trott att jag kanske haft cancer. Men nu hade jag inte en aning. Jag var bara på väg till jobbet och hade bara ett läkarbesök på vägen.

Sjukt nu i efterhand. Jag tyckte till och med att besöket var dumt och onödigt. Jag hittade i princip på en "alibi-fråga" i mitt huvud för att inte helt slösa med hans tid. För min verkliga "åkomma" var så fånig att jag nästan skämdes över att jag bokat in tiden. Funderade till och med på att bara strunta i besöket och ligga kvar i sängen lite längre. Det var ju inget. Men tänkte att det är ju dumt, då får jag ju ändå betala för besöket eftersom jag inte avbokat i tid.. 

Jag som tjatat mig till mammografier och sprungit och tagit prover till höger och vänster när jag trott att jag varit sjuk. Nu var jag helt in the dark. Ironiskt det där.

"Vad tycker du om Natural Cycles?" var min "alibi-fråga". Tänkte att det är väl ändå rimligt att höra av en läkare innan man slutar med hormonpreparat. Jag kom aldrig till den frågan- han hittade tumören innan. 

Och nu väntar jag bara. I korta ögonblick glömmer jag bort det, varför alla är här. Då är allt härligt. Vi försöker göra saker som känns bra. Sen kommer jag ihåg att det är för att jag har en konstig tumör och väntar på ett av livets kanske jobbigaste besked. 

Ja, den är märklig, tiden som går.

Kram T

Bild från en glad stund med mamma på bryggan idag. 
(null) 


Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Matilde Abejón